Jag skäms inte för vad jag har varit med om. Det finns ingenting att skämmas för.
Jag bad inte om att bli slagen, jag bad inte om att bli förnedrad. Någon tog sig rätten att göra det mot mig.
Den dagen jag gick ut genom dörren för sista gången tog  jag tillbaka mitt liv.
Tog tillbaka det liv någon hade förnekat mig i flera års tid.
Smet ut när han sov, utan nycklar eller pengar. Inga ytterkläder, bara ett par skor och pojken på armen.
Den skräck jag kände då kan inte beskrivas.
En förlamande isande dödsångest.
Konstigt nog var den skräcken värre än den jag levde med varje dag.

Rättsläkaren som undersökte mig i samband med min anmälan jämförde misshandel av kvinnor med tortyr. Det ligger en hel del i det.
Jag blev slagen tills jag sa det han ville höra, sedan slog han mig för det jag hade sagt. Efter ett litet tag behövde han ingen orsak att slå mig.
Han ansåg att jag skulle vara tacksam mot honom som uppfostrade mig, det hade mina föräldrar misslyckats med.

Jag har läst någonstans att misshandlade kvinnor lever i något som kan liknas vid ständigt krig. Att aldrig kunna känna sig riktigt trygg. Alltid bara vänta på nästa attack.

När jag var 25 år kändes det som om jag inte hade någon framtid. Jag trodde inte att jag skulle få chansen att åldras och se mitt barn växa upp.

Idag är jag 30 år. Jag har träffat en trevlig man och fått ett barn till. Vi har blivit en vanlig familj. Trygg och kärleksfull.
Tyvärr är tryggheten ingenting vi kan ta för givet.
Mitt X finns där ute någonstans.

Det är inte rätt. Att vi ska behöva känna oss hotade och otrygga bara för att jag en gång föll för fel man. Att det ska förfölja oss resten av livet.
Vi vill bara få vara vanliga. Inte känna oss jagade.

Saknar du navigeringsframes?